En hare hoppade fram ur buskarna, den var inte det minsta rädd för den gamla gubben som var ute i skogen. Gubben, vars namn är Alf fick syn på haren och blev helt fascinerad av den. Han öppnade sin väska som hängde över axeln och tog fram en jättestor kamera. I sista ögonblicket som Alf hann knäppa av en bild på haren innan den sprang iväg. När han vände sig om var han nära ramla baklänges, en vacker ung dam tittade nyfiket på Alfs systemkamera. Alf tyckte damen liknade någon som han sett förut men kunde inte komma på vem.
Är du ute och fotograferar? Frågade hon med en vänlig röst. Det ser du väl jag gör...
Kan du inte fota mig? Jag har aldrig blivit fotograferad förut! Hon började springa i det höga gräset och ropade på Alf
Ta en bild när jag hoppar! Alf räknade till tre och fångade sin första porträttbild. Det hade varit mer drömskt omringad med harar.
Han tittade länge på bilden, kanske var det för hennes vita klänning och hoppet hon gjorde i luften som fick henne se ut som en ängel. Det var då Alf kom på vem damen var! Det var ju hans egen ängel som satt i den finaste snökula därhemma. Alf samlar nämligen på snökulor och har hela källaren full av dem. Damen log mot honom och Alf log tillbaka. Kom hit! Hon öppnade sin famn men han fick aldrig känna den för då vaknade han av ett brak och det lät som krossat glas...
Alf tittade på klockan bredvid sängen. Den var bara fyra, inte ens solen hade gått upp. Alf suckade och upptäckte att Nils, hans katt inte fanns till i rummet. Bortsett från råttorna som sprang mellan väggarna var det helt tyst. Det skrämde Alf så mycket han blev tvungen tända hela huset. Nu stod han i köket. Katten syntes inte till. Nils, var gömmer du dig? Alf spetsade öronen och hörde ett litet jamande under golvet. Åh nej, har ju sagt till honom flera gånger inte får lov att vara i källaren. Alf rusade ner för trappan men stannade tvärt när han såg vad Nils hade ställt till med. Den finaste snökulan av dem alla, den största låg på golvet i tusen bitar. Hans ben gav vika och det dröjde inte länge förrän Alf grät som ett litet barn, men den största chocken för honom var nog inte den sönderspruckna snökulan utan att föremålet i den var borta...
En vecka gått och Alf letat desperat efter sin ängel, han förstår inte vart hon tagit vägen. Med en djup suck satte han sig ner på huk och frågade en nyckelpiga på marken om han hade sett henne. Nyckelpigan svarade ej, den lyfte på sina vingar och flög iväg. Alf reste sig och tittade på himlen. Vita moln svävade lugnt och stilla däruppe, nästan för stilla. Skräckslaget hoppade han högt upp i luften när något kom susande förbi hans öra. I blomsterrabatterna låg en frisbee han aldrig sett förr. Alf kunde inte tänka sig att den hade flugit ända från familjen Stenbergs gård i Läsaryd till Sommarsäte.
